Älskade Ducken

I måndags kväll var Ducken och Bull med i bilen när jag och Anette hade kurs. De älskar att följa med och allt var som vanligt. När vi kom hem och Ducken skulle hoppa ur bilen skrek han till och var lite vinglig i bakkärran. Han så allmänt olycklig ut och darrade lite. Jag tog ut honom så han fick kissa i trädgården och han blev genast lite piggare. Jag tänkte att kanske en närv kommit i kläm eller att prostatan börjat spöka lite igen. En god natts sömn skulle säkert göra susen.

På morgonen kollade jag Ducken och konstaterade att han fortfarande såg olycklig ut och var lite vinglig. Tyvärr var jag tvungen att åka till Oslo å jobbets vägnar, så Sverker lovade ta honom till veterinären. Eftersom Ducken, trots att han fyller 11år om 2 veckor, fortfarande varit jättepigg och otroligt fräsch i kroppen förväntade jag mig inte att det skulle vara något allvarligt. När Sverker sedan ringer vid 15-tiden och berättade att de hittat en apelsinstor tumör i mjälten kändes det som om jag svikit min absolut bästa jaktkompis när jag inte följt med honom till det som kanske skulle bli den sista utflykten. Jag fick prata med veterinären och han berättade att han "bara" kunde se en tumör på röntgen och att om så var fallet kan hundar leva och jaga utan sin mjälte. Han hade även röntgat höfter och rygg och konstaterade att Ducken fortfarande såg otroligt välhållen ut. Vi enades om att han skulle öppna Duckens mage och titta på hur tumören såg ut och om han kunde hitta några metastaser. Såg övriga organ friska ut skulle han operera bort tumör och mjälte, om han hittade fler tumörer skulle Ducken inte väckas igen. Det var inga roliga timmar sittandes i Oslo och veta att jag inte kunde få säga hej då om så blev fallet.

Kl 17.10 ringer Sverker och berättar att veterinären nyss ringt och sagt att han kunde hämta hem en nyopererad Ducken. Han hade inte kunnat hitta några fler tumörer. Tala om LYCKA jag kände i det ögonblicket. Faran är inte över ännu - vi får svar först om 2 veckor om tumören var godartad eller elakartad. Det viktiga just nu är att Ducken är hemma igen, är så pigg man kan vara efter en stor bukoperation, äter, dricker, gör sina behov och viftade mycket glatt på svansen när jag idag kom hem från Norge.

Ett jättetack till veterinären Dragan och till min snälla man som fick ta allt ansvar när jag var på resande fot!

Nu får ni alla hålla tummen för att tumören var godartade, för då bör Ducken bli helt återställd igen och kunna följa med mig ut på hans älskade and- och fasanjakter igen.

//Lena